Tillbaka till Viraco

Det är inte säkert att bussen jag ska ta till Viraco går men jag åker till bussterminalen ändå. Mycket riktigt 6 - bussen går bara onsdag, torsdag fredag och lördag. Fan. Men du kan åka till Aplao, bussarna går dit varje timme säger försäljaren och sedan tar du en micro. Jag springer iväg till det andra terminalhuset och bussen ska just gå. Jag krånglar för att få fram bilbältet och är förmodligen den ända på bussen som har det på mig. Vi lämnar Arequipa kvart i sex och jag tänker att jag ska försöka sova men det går inte. När vi lämnat stan och kommer upp i bergen påminns jag om trafik och trafikolyckor eftersom det titt som tätt dyker upp kors längs med vägen. Det känns obehagligt och sorgligt. Undrar om de fungerar som påminnelser för chaufförerna? Önskar att jag kunde slippa själva färden till Viraco för jag ser verkligen framemot att komma dit men vägen gör mig rädd. Viraco är mysigt, lugnt. Landskapet är hisnande vackert och det är så frisk luft!

Framme i Aplao har vi betat av filmen "Taken" dubbad till spanska och jag har faktiskt sovit lite grann. Jag frågar var jag kan ta en buss till Viraco och blir hänvisad till ett hörn två kvarter bort. Jag kollar om det ska gå en micro snart. Två timmar säger någon som också väntar. Inget vid det där hörnet signalerar att det är en busstation. Jag tycker att det är roligt och häftigt att alla ändå vet att det är därifrån den går, att det uppstått en plats som alla vet om fast som för främlingar är omöjliga att hitta utan hjälp. Efter en stund kommer en man och undrar om det är någon som ska till Viraco. Det finns plats i en mini-van. Jag hänger på. Vi väntar en halvtimme sen bär det av. Jag sitter längst fram. Jag som bävat inför att  åka upp i bergen på de usla vägarna njuter hela resan. Chaffisen känns så himla trygg! Hädanefter ska jag bara resa så här om det är möjligt! Landskapet är häpnadsväckande vackert. Bergen har så olika former och det känns som att jag kan se hur de har blivit till. Det är torrt och färgerna går i brunt, grått och sandgult. I dalarna är det dock grönt och jag ser en flod som ringlar sig fram. Det är häftigt att se ett ställe vi just åkt förbi fler hundra meter under oss och serpentinvägen som vi tagit oss upp för. Vi åker förbi byar. Det växer vinrankor, ris och annat som jag inte känner igen. Jag ser kor, getter, hästar och hundar. De ligger oftast och chillar i solen och i skuggan. Jag gillar hundarna mycket mer här i Peru än i Sverige. De är självständiga som katter och alla har verkligen sin personlighet. De är så fina! Det är tyvärr många som inte verkar må så bra.. Det är tydligen ett problem här i Arequipa att det finns många hundar som bär på sjukdomar. De kan ses ligga döda i väggrenen eller i sophögar. Här kan du titta på ett reportage om hundar i Arequipa på spanska.

Musiken som vi lyssnar på på vägen upp till Viraco är så himla bra och jag kommer på hur mycket jag älskar livet. Jag vill minnas den här känslan. Att sitta i en mini-van som ringlar sig upp för bergen med bra musik i högtalarna. Vinden blåser mig i håret och lägger hårslingorna i mitt ansikte eller blåser ansiktet fritt. Solen bränner mig på armen närmast fönstret. Mina ögon njuter av allt. Livet är så vackert! Framme i Viraco kliver jag ut ur mini-vanen och sätter på mig min hatt, köpt under festligheterna sist jag var i Viraco.

Colca

Vy från bussen på väg mot Cabanaconde

I lördags åkte jag med några kompisar från Arequipa till Colca-dalen. Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på. Det visade sig att de andra hade åkt dit för att träna sig inför bestigningen av vulkanen Misti på 5 822 meter helgen som kommer. Jag är inte mycket för att bestiga berg eller gå ner för branta raviner även om det är otroligt och hisnande vackert.

Lördag klockan åtta tog vi en buss till Cabanaconde ungefär 6 timmar från Arequipa. Väl framme bokade vi rum på hotellet nere i dalens botten, köpte bussbiljett hem till dagen därpå och åt lunch. Sedan började nedstigningen... Vi fick sällskap av en trevlig liten hund!

Precis innan vid börjar nedstigningen.

Det tog längre tid än vad vi tänkt och sista biten gick vi i totalt mörker. Jag var genuint rädd eftersom det var halt och svårt att se den smala stigen. Vi gick på en serpentinstig och på vissa ställen var det stup på fler hundra meter ned. Om jag ramlar dör jag, tänkte jag många gånger. Några gånger satte jag mig på rumpan och hasade ned.

Det var en lättnad att äntligen komma fram. Efter middagen gick vi och lade oss. Jag vaknade under natten med ont i magen men somnade om. Söndag morgon fick jag inte i mig någon frukost för jag mådde illa. Ville bara spy. Eftersom jag inte mådde bra valde jag att rida mula uppför ravinen. Det var nog ett klokt beslut. Jag hade förmodligen klarat mig upp men det hade med all säkerhet blivit en ända lång plåga.

Hunden som gjorde oss sällskap.

Jag vet inte om du har läst eller hör Astrid Lindgren läsa sin bok Bröderna Lejonhjärta. Hursomhelst så rider Skorpan, en av bröderna Lejonhjärta iväg från Körsbärsdalen för att hitta sin bror Jonathan som är i Törnrosdalen. Nangijalas gröna dalarna skiljs åt av berg och Skorpan undrar vem det som har skapat stigen som "slingrar sig fram på eländiga klipputsprång och utmed sådana förfärliga stup". Han säger att om hans häst Fjalar skulle ta ett ända litet snedsteg skulle de falla ned i djupet och ingen skulle någonsin få veta vad som hänt dem. Det blir bara värre och värre och tillslut vågar inte Skorpan hålla ögonen öppna för om de ska störta ned i avgrunden så vill han inte se på. Men som tur är trampar Fjalar aldrig fel.

Bröderna Lejonhjärta är en av mina favoritböcker och jag har hört Astrid Lindgren läsa den säkert hundra gånger. Medan jag red på min mula uppför ravinen tänkte jag på den här delen av boken och jag förstod hur Skorpan måste känt sig. Jag har sällan varit så otroligt rädd men jag vågade aldrig blunda. Någon gång råkade min mula snubbla lite och jag tänkte att om det där händer på något annat ställe på den här stigen är det kört.

På vägen upp passerade jag många som vandrade upp för stigen och jag skämdes lite över att rida. Stackars mula som hade mig på sig och kämpade upp. Väl framme väntade jag på att mina tre kompisar skulle dyka upp. Hela dagen mådde jag piss och fick inte i mig mer än vatten...

Långt där nere ser ni vårt mål.

Det var skönt att efter sex timmars bussfärd äntligen komma hem, duscha och lägga mig och kolla på Mad Men säsong fyra.

Lunch

Min första dag på kontoret går vi ut och äter lunch tillsammans. Vi väljer dagens menu, vilket innebär 3-4 rätter plus dricka. Fantastiskt!

Festival de causa

Dagen efter den 20 september äter jag lunch själv. Köper rocoto relleno, fylld chilifrukt och en avokado i affären och äter på den lilla inhägnade terrassen som tillhör kontoret.

Rocoto relleno

Första morgonen

19 september 2012
Kan inte sova mer men klockan är bara halv sex. Jag bor på Hostal Mirasol på Calle Rivero 641, de har en takterass så jag tar med mig kameran för att plåta min första morgon. Detta är vad jag ser:

Vulkanen Misti

Calle Rivero

Sedan ger jag mig iväg på en liten promenad utan kameran för att slippa oroa mig. Jag går ned mot centrum och ser människor som är igång med att förbereda sig för dagens arbete. En man undrar om jag vill växla pengar men jag säger att jag redan växlat och frågar var jag kan äta frukost. Han instruerar mig hur jag ska gå för att komma till marknaden. Jag hittar dit. Utanför står små bodar som säljer papa rellena (fylld potatis) och empanadas. Jag går in och vandrar runt. Många stånd är fortfarande stängda. Jag närmar mig en av stånden som ligger vid en annan ingång. De säljer drycker gjorda på quiona, kiwicha och maca bland mycket annat. Quino är det enda jag känner igen men jag ber om ett glas maca. Det är varmt, sött och lent. Det serveras i glas så jag måste stå kvar och dricka ur. Medan jag smuttar på macadrycken tittar jag på människorna som kommer in till marknaden. Precis när man kommer in finns det statyer och bilder på Jesus och Maria och några helgon. Nästan alla stannar och gör korstecknet eller verkar be en bön innan de går in. En liten tant stannar extra länge.
När jag druckit ur går jag längre in i marknaden och ser vackra arrangerade berg av frukt på fruktavdelningen. En liten gumma som ser ut att sova vid brödavdelningen. Vid jucieavdelningen är det många kvinnor som lockar med goda juicer. Hit kommer jag komma många många gånger tänker jag glad. En sväng till höger och jag kommer till köttavdelningen. En kvinna skär en komage tror jag och sedan passerar jag en hel gris. Jag älskar sådana här marknader. Det finns så mycket att se. Jag måste tillbaka och fota massor. Men jag vill inte känna mig som en turistgringo...

Chachani

Detta är vulkanen Chachani

Detta är vad jag ser när jag kliver av flygplanet i Arequipa. Solen steker och jag är alldeles för varmt klädd. Väntar på väskorna och det pirrar till. Här ska jag vara i fem månader! När jag kommer ut står Miriam och väntar på mig med en vit lapp med mitt namn på. Det är första gången någon väntar på mig med en sån lapp. Vi hoppar in i en taxi och jag kan inte sluta titta ut genom fönstret. Äntligen tillbaka i Peru!

Mot Arequipa

Efter nästan sju timmars väntan på Limas internationella flygplats Jorge Chavéz är det äntligen dags att gå på flygplanet. Snart, snart är jag i Arequipa! Timmarna på flygplatsen har inte varit tråkiga. Jag har betraktat människor, försökt skype med syrrorna, hjälpt en liten tant till rätt gate och ringt och pratat med pappas vän konstnären från en mynttelefon. Jag har även pratat med några svenska tjejer som också ska till Arequipa efter en vecka i Lima. De ska besöka olika organisationer som jobbar i Peru. Jag ger dem mitt telefonnummer och vi pratar om att träffas i Arequipa.

Så här ser landskapet ut från flygplanet när vi närmar oss Arequipa. Väldigt brunt, väldigt torrt. Jag ser meandrande vattendrag och många böjar som med åren kommer bli en korvsjöar.
Arequipa är Perus näst största stad med ungefär en million invånare vilket kan jämföras mot huvudstaden Limas närmare nio miljoner år 2007. Det känns bra att jag ska till Arequipa och inte till Lima som känns övermäktigt stor ( och inte lika säker) även fast det också vore spännande.

Flygplan till Lima

00.45 lyfter så flygplanet mot LIMA! Jag sitter vid fönstret och har bara en person bredvid mig. Skönt! Då är det inte lika jobbigt att gå på toa eller hämta saker ur ryggsäcken. Så fort jag hittade min plats, fick upp ryggsäcken i bagageutrymmet snörde jag av mig kängorna. Personen som slog sig ned bredvid mig ska hem till sin familj i Lima. Hen verkar missnöjd med att åka med Iberia för hen sitter och muttrar konstant och jag vet inte om hen pratar med mig. När vi väl börjat prata med varandra så finns det inget stopp på hen, hen är bra på monologer. Jag tar paus från monologerna genom att läsa i boken jag har med mig, Lars Keplers "Hypnotisören" översatt till spanska. Jag är på sluttampen och det har varit en väldigt spännande och läskig läsning nästan hela tiden. Efter maten som serveras kort efter att vi lyft lyckas jag konstigt nog somna. Har annars väldigt svårt att sova sittandes. Personen som sitter bredvid mig slänger hur sig något så fort hen ser att jag börjar vakna till. Skönt att vi snart är framme i Lima. Undrar varför det är så svårt att bara be om att få bli lämnad ifred ibland?